Var börjar man?
Flygresan
Resan fram och tillbaka var ju inte precis det mest komfortabla. Ticket, där vi beställde flygbiljetterna, har nog inte tänkt igenom den här planeringen riktigt noga, då det gäller tid mellan flygbytena. Jag skulle mycket hellre ha suttit 1-2 timmar i flygterminalen och väntat på nästa flyg, i stället för att springa mellan de olika flygen. Air France är ju ett flygbolag som jag aldrig, (om jag kan undvika det), skall flyga med igen! Ingenting fungerade på planen, varken service, stolarna, eller de tekniska attiraljer de så gärna skyltar med. (Egen TV-skärm med olika filmer, spel och underhållning, och Internetuppkoppling i varje stol). Maten var ju vad man kan förvänta sig av flygplansmat. Air Canada,….Ja de är ju kanadensare! Vad mer skall man säga om det?
Quebec
När vi kom fram till Quebec, hade vi efter viss insideinformation en uppfattning om hur det skulle komma att bli i denna stad. I början blev vi riktigt besvikna! Det hade sagts att det var en underbart vacker stad, med fina gågator och shoppingstråk. Vår resa till Quebec från Montreal, gick som bekant med buss. En tur som tog tre timmar. Under de tre timmarna såg vi mycket längs vägen, och INGET av det var vackert. Industribyggnader, gråa, fula och skitiga överallt. Floden var på väg att svämma över de misskötta vägarna, genom all den smältande snön. Quebec hade denna vinter haft ca: 4-5 meter snönedfall, och hade just nu stora problem med översvämningar! När Tina och jag, efter incheckning på hotellet, tog en tur runt de närmaste kvarteren, för att se oss omkring lite, blev vi inte imponerade. Vårt hotell låg ganska långt ner i staden. Quebec är en stad med oändliga höjdskillnader! Vi trodde att vi hamnat i slummen! Jo faktiskt, men det var väl inte riktigt så. Poliser såg man överallt. Som tur var, upptäckte vi en ny sida av staden, då vi vandrade uppåt och kom in i det gamla Quebec, ”Vieux Quebec”. Där var det underbart att gå omkring och titta på alla gamla byggnader, statyer, restauranger, butiker och folk. Ytterligare lite uppåt i staden fann vi en stor fin gata ”Grande Allée”, där det fanns ytterligare hotell, restauranger, caféer och parker. Nu började vi förstå varför vi fått höra att det skulle vara vackert här! Folket i Quebec är Quebec-bor! De är INTE kanadensare! Jo, när det gäller ishockey på VM nivå och man var i finalen, då blev man helt plötsligt kanadensare! Språket var förstås franska, och fast att jag hade klarat mig på det jag kommer ihåg från skolan, så pratade jag uteslutande engelska bara på djävulskap! Är man ett tvåspråkigt land, får man väl lära sig båda? Eller? Visst, en och annan fras på franska slant ju ur en emellanåt, (som när Tina sa: Merci i stället för Bonjour! Hi, hi!) Sedan har vi det här med bilisterna. Ja, hu! Finns det regler i trafiken? Rött ljus, stoppskyltar, vad är det? Det fanns inte en enda bilist som stannade vid stoppskyltarna, man bara bromsade in för att se att det inte var någon annan som kom. Skulle det nu vara så att någon annan också var på väg mot korsningen, så gasade man på för att komma före dem! Här gällde det hela tiden att komma fram först, även om det visade sig att man måste tränga sig emellan två bilar för att komma fram! I övrigt var det ett land för bilister. Det fanns inte mycket utrymme för gångtrafikanterna. Tina och jag lyckades dock hitta en trevlig väg till arenan, där alla matcher spelades. Den gick längs St. Lawrence floden, och det tog ca: 30-minuter att gå den vägen. Fastän det var så vackert i parken och i gamla Quebec, är det ingen stad som imponerar på mig. (Haur du sitt Malmöe, haur du sitt vaarden!) Faktum kvarstår, att Malmö faktiskt är en mycket trevligare stad!
Ishockey-VM
Vilken fest! Landslagsmatcher har man ju varit på förut, men det här tog priset. Av alla de 30-matcher vi hade biljetter till, såg vi 27. Vi skippade som sagt nedflyttningsmatcherna mellan Italien-Frankrike. Det var en upplevelse att få delta i detta 100-års jubileum. Vi träffade nya vänner, från olika länder och förstod att många av dem träffats vid tidigare VM. Tjecker, finnar, danskar, svenskar, schweizare, ja många kände igen varandra. Detta var en upplevelse som man hoppas få uppleva igen! Dock behöver man kanske inte se lika många matcher som vi gjorde! Det roligaste med det hela, var ändå när vi, de svenska supportrarna, kunde stå tillsammans i en hejarklack, och heja fram vårt Tre Kronor! Arrangörerna var vid vissa matcher väldigt noga med att man satt på sina egna platser. Absolut bästa matchen i hejarklacken, var den mellan Sverige-Danmark! Fy för vad roligt. Även efteråt var det den bästa upplevelsen, då danskar och svenskar samlades i fan-fest byggnaden för att tillsammans festa och ha skoj! Sedan kan man ju bara hoppas att de svenska spelarna skulle kunna ta efter de danska vid vissa tillfällen. Det var oerhört trevligt när de danska spelarna kom och minglade med de danska supportrarna, efter deras sista gruppspelsmatch. Det hela skedde helt öppet, utanför arenan i en väldigt avslappnad atmosfär.
Många av lagen som var med i år, imponerade på mig resultatmässigt. Jag trodde att de skulle få storstryk i vissa matcher, men det visade sig att de bjöd gott motstånd, och faktiskt var på väg att vinna vissa av dessa matcher. Det skall bli kul att följa dem i nästa VM.
Familjen
Visst var det jobbigt att vara borta från barnen och resten av familjen under dessa 21-dagar, men att installera ”SKYPE” på den bärbara datorn vi tog med oss, skulle visa sig vara det bästa vi gjort inför denna resan! Det var bra att kunna få prata med barnen och samtidigt se dem på skärmen. Detta alldeles gratis från andra sidan jorden, (Nästan i alla fall). Dessutom hade vi andra familjemedlemmar som ställde upp och hjälpte dem under tiden vi var iväg, vilket är oprisbart! 21-dagar går fort när man är borta, men ändå såg man förändringar i både uppförande och längd på vissa av barnen.
Sammanfattning
Det här är något jag kan tänka mig göra igen. En väldigt trevlig upplevelse. Jag är i det stora hela nöjd med hur det föll ut, fast visst kunde Tre Kronor fått vinna. Då hade det bara varit grädde på moset. Fattar inte att Tina och jag stod ut med varandra i tre veckor, så nära varje dag, utan att vi gick varandra på nerverna. Planerar redan för att se några av matcherna, antingen i Bern 2009, eller Berlin 2010. Sverige och Stockholm/Malmö fick år 2013. Förmodar att det blir Hyllie arena, och då skall Larsen’s köpa biljetter!
