Hockey-VM i Quebec 2008

Var börjar man?

Flygresan

Resan fram och tillbaka var ju inte precis det mest komfortabla. Ticket, där vi beställde flygbiljetterna, har nog inte tänkt igenom den här planeringen riktigt noga, då det gäller tid mellan flygbytena. Jag skulle mycket hellre ha suttit 1-2 timmar i flygterminalen och väntat på nästa flyg, i stället för att springa mellan de olika flygen. Air France är ju ett flygbolag som jag aldrig, (om jag kan undvika det), skall flyga med igen! Ingenting fungerade på planen, varken service, stolarna, eller de tekniska attiraljer de så gärna skyltar med. (Egen TV-skärm med olika filmer, spel och underhållning, och Internetuppkoppling i varje stol). Maten var ju vad man kan förvänta sig av flygplansmat. Air Canada,….Ja de är ju kanadensare! Vad mer skall man säga om det?

Quebec

När vi kom fram till Quebec, hade vi efter viss insideinformation en uppfattning om hur det skulle komma att bli i denna stad. I början blev vi riktigt besvikna! Det hade sagts att det var en underbart vacker stad, med fina gågator och shoppingstråk. Vår resa till Quebec från Montreal, gick som bekant med buss. En tur som tog tre timmar. Under de tre timmarna såg vi mycket längs vägen, och INGET av det var vackert. Industribyggnader, gråa, fula och skitiga överallt. Floden var på väg att svämma över de misskötta vägarna, genom all den smältande snön. Quebec hade denna vinter haft ca: 4-5 meter snönedfall, och hade just nu stora problem med översvämningar! När Tina och jag, efter incheckning på hotellet, tog en tur runt de närmaste kvarteren, för att se oss omkring lite, blev vi inte imponerade. Vårt hotell låg ganska långt ner i staden. Quebec är en stad med oändliga höjdskillnader! Vi trodde att vi hamnat i slummen! Jo faktiskt, men det var väl inte riktigt så. Poliser såg man överallt. Som tur var, upptäckte vi en ny sida av staden, då vi vandrade uppåt och kom in i det gamla Quebec, ”Vieux Quebec”. Där var det underbart att gå omkring och titta på alla gamla byggnader, statyer, restauranger, butiker och folk. Ytterligare lite uppåt i staden fann vi en stor fin gata ”Grande Allée”, där det fanns ytterligare hotell, restauranger, caféer och parker. Nu började vi förstå varför vi fått höra att det skulle vara vackert här! Folket i Quebec är Quebec-bor! De är INTE kanadensare! Jo, när det gäller ishockey på VM nivå och man var i finalen, då blev man helt plötsligt kanadensare! Språket var förstås franska, och fast att jag hade klarat mig på det jag kommer ihåg från skolan, så pratade jag uteslutande engelska bara på djävulskap! Är man ett tvåspråkigt land, får man väl lära sig båda? Eller? Visst, en och annan fras på franska slant ju ur en emellanåt, (som när Tina sa: Merci i stället för Bonjour! Hi, hi!) Sedan har vi det här med bilisterna. Ja, hu! Finns det regler i trafiken? Rött ljus, stoppskyltar, vad är det? Det fanns inte en enda bilist som stannade vid stoppskyltarna, man bara bromsade in för att se att det inte var någon annan som kom. Skulle det nu vara så att någon annan också var på väg mot korsningen, så gasade man på för att komma före dem! Här gällde det hela tiden att komma fram först, även om det visade sig att man måste tränga sig emellan två bilar för att komma fram! I övrigt var det ett land för bilister. Det fanns inte mycket utrymme för gångtrafikanterna. Tina och jag lyckades dock hitta en trevlig väg till arenan, där alla matcher spelades. Den gick längs St. Lawrence floden, och det tog ca: 30-minuter att gå den vägen. Fastän det var så vackert i parken och i gamla Quebec, är det ingen stad som imponerar på mig. (Haur du sitt Malmöe, haur du sitt vaarden!) Faktum kvarstår, att Malmö faktiskt är en mycket trevligare stad!

Ishockey-VM

Vilken fest! Landslagsmatcher har man ju varit på förut, men det här tog priset. Av alla de 30-matcher vi hade biljetter till, såg vi 27. Vi skippade som sagt nedflyttningsmatcherna mellan Italien-Frankrike. Det var en upplevelse att få delta i detta 100-års jubileum. Vi träffade nya vänner, från olika länder och förstod att många av dem träffats vid tidigare VM. Tjecker, finnar, danskar, svenskar, schweizare, ja många kände igen varandra. Detta var en upplevelse som man hoppas få uppleva igen! Dock behöver man kanske inte se lika många matcher som vi gjorde! Det roligaste med det hela, var ändå när vi, de svenska supportrarna, kunde stå tillsammans i en hejarklack, och heja fram vårt Tre Kronor! Arrangörerna var vid vissa matcher väldigt noga med att man satt på sina egna platser. Absolut bästa matchen i hejarklacken, var den mellan Sverige-Danmark! Fy för vad roligt. Även efteråt var det den bästa upplevelsen, då danskar och svenskar samlades i fan-fest byggnaden för att tillsammans festa och ha skoj! Sedan kan man ju bara hoppas att de svenska spelarna skulle kunna ta efter de danska vid vissa tillfällen. Det var oerhört trevligt när de danska spelarna kom och minglade med de danska supportrarna, efter deras sista gruppspelsmatch. Det hela skedde helt öppet, utanför arenan i en väldigt avslappnad atmosfär.

Många av lagen som var med i år, imponerade på mig resultatmässigt. Jag trodde att de skulle få storstryk i vissa matcher, men det visade sig att de bjöd gott motstånd, och faktiskt var på väg att vinna vissa av dessa matcher. Det skall bli kul att följa dem i nästa VM.

Familjen

Visst var det jobbigt att vara borta från barnen och resten av familjen under dessa 21-dagar, men att installera ”SKYPE” på den bärbara datorn vi tog med oss, skulle visa sig vara det bästa vi gjort inför denna resan! Det var bra att kunna få prata med barnen och samtidigt se dem på skärmen. Detta alldeles gratis från andra sidan jorden, (Nästan i alla fall). Dessutom hade vi andra familjemedlemmar som ställde upp och hjälpte dem under tiden vi var iväg, vilket är oprisbart! 21-dagar går fort när man är borta, men ändå såg man förändringar i både uppförande och längd på vissa av barnen.

Sammanfattning

Det här är något jag kan tänka mig göra igen. En väldigt trevlig upplevelse. Jag är i det stora hela nöjd med hur det föll ut, fast visst kunde Tre Kronor fått vinna. Då hade det bara varit grädde på moset. Fattar inte att Tina och jag stod ut med varandra i tre veckor, så nära varje dag, utan att vi gick varandra på nerverna. Planerar redan för att se några av matcherna, antingen i Bern 2009, eller Berlin 2010. Sverige och Stockholm/Malmö fick år 2013. Förmodar att det blir Hyllie arena, och då skall Larsen’s köpa biljetter!

Taxin gick mot Quebecs flygplats ”John Lesage” och man var på väg hem. Utcheckningen på hotellet och den obefintliga informationen angående incheckningstid, gjorde att vi var på plats ca: 3-timmar innan planet skulle lyfta. Då blev det tid för två koppar kaffe och lite kortspel. Det var väl ända gången vi hade gott om tid idag! Så, nu skulle man få flyga med de berömda propellerplanen Dash-8 och man var faktiskt lite nervös.

Bäst som vi sitter där, kom Håkan Södergren gåendes. (Ni vet, han som var med och sjöng låten ”H O C K E Y”). Han skulle med samma flyg.

Jodå, flygresan började som så många andra flygresor, nämligen försenat 5-minuter, men Tina och jag tyckte att det inte var något problem, för vi hade ändå gott om tid på oss i Montreals ”Trudeau International” flygterminal, eftersom vi blev incheckade ”hela vägen hem”. Flygresan var väl, ja, lite si så där. Har varit med om värre turer! När vi väl var framme, var det bara till att hitta rätt gate, och denna gången behövde vi inte gå igenom ny säkerhetskontroll. När vi visste att vi var på rätt bana, ville Tina handla lite i souvenirbutikerna, men jag tyckte att vi först skulle hitta gaten. Vi hittade den meddetsamma, och eftersom det inte var andra personer i närheten, så frågade vi om vi hade tid till lite shopping. Där fick vi blankt NEJ, och när vi väl kom ombord på planet, Air France Boeing 747, så förstod vi varför. ALLA andra var redan på planet. Ändå tog det nästan en hel timme till, innan vi lyfte. Tina var förtvivlad!

Från Montreal bar det av mot Paris och Charles De Gaulles flygplats. Lååååång resa, som började med att den snart pensionärsredo piloten förmodligen tryckte på fel knapp och stängde av HELA flygplanet. Allt släcktes ned! Jaha, detta började ju bra. Efter en stund kom lamporna igång igen, resten av elektroniken och till slut startades videoskärmarna i sätena framför oss. Dock fungerade de inte för en genomgång av säkerheten ombord, så flygvärdinnorna fick visa för hand ”LIVE” wow! Tina var inte alls imponerad av deras service under resan, eftersom de inte serverade kaffe efter maten, trots den bifogade koppen på brickan. Men som goda svenskar, frågade vi efter kaffe! Nä, de missade mycket under denna resan. Försökte sova lite, eftersom hemkomst till Sverige innebar att man skulle behöva vara vaken ca: 35-timmar i sträck, men det gick inte så bra, så det blev till att titta på en film.

Framme i Paris, bar det av mot gaten till Köpenhamn. Förstår mig inte på denna flygplatsen. Har aldrig varit med om något rörigare! Först åkte vi buss från terminal F till terminal D, och sedan fick vi ändå gå ut och få kollat våra pass, i en kö som tog närapå 1-timme att komma igenom. Väl igenom den, skulle vi hitta rätt gate. Döm om min förvåning, när vi inte fann en enda skärm, eller en enda personal att fråga om vägen. Följde skyltar till gate D2, kom fram till en ankomsthall, som vi turligt nog INTE gick in i, trots att vi frågade en kille som faktiskt jobbade där. Han ville först visa in oss där, men när vi sa att det endast var 5-minuter kvar tills vårt plan skulle lyfta, skakade han på huvudet och sa att det var för sent. För sent!? Glöm det! Då visade han oss en annan väg. Den vägen var låååång! Säkert 1,5-2 km ärligt talat. Genom trappor, rulltrappor, långa gångar och glasdörrar, sprang vi tills vi kom fram till, ja just det, en säkerhetskontroll! Det här är inte sant! OK. Av med grejerna och igenom. Därefter blev det återigen språngmarsch á la cooper test fram till gaten. Med andan i halsen slängdes pass och boardingkorten fram. Då frågar de om vi skall till Köpenhamn. ”Ja tack, väldigt gärna” svarade jag och berättade att vi stått i kö ca: 1-timme i passkontrollen. När vi gick in i planet, Air France Airbus 320, stod flygvärdarna och tog emot. Ännu en fråga ställdes mot oss: ”Har ni sprungit?” Varpå han själv svarade ”Uppenbarligen”! Hur som helst, svettiga, äckliga, med andan i halsen och torrhosta, satt vi ner i våra stolar och inväntade flygturen. Nu gjorde det inte så mycket om det var försenat, eftersom det var sista flyget. Visst skulle det bli försenat, ca: 1-timme, eftersom flygplanet faktiskt väntade på ALLA de 50-personer som, liksom Tina och jag, fastnat i passkontrollen. Det visade sig att det var någon sorts strejk bland personalen i flygterminalen! Planet lyfte och vi var på väg hem. Detta var den värsta resan med flyg jag var med om under vår Kanada resa! Man fick inte plats med benen, utan satt med knäna emot framförvarande säte hela resan. Maten var rent ut sagt äcklig, även kaffet. Det enda som var drickbart, var vattnet. Som tur var, varade resan endast knappt 2-timmar. Skönt att vara i Danmark! Inköpte två biljetter till Malmö via Öresundståget, vilket visade sig vara helt onödigt, eftersom de aldrig blev kollade. (Detsamma hände vid utresan). Ett kort sms till brodern då man stod på perrongen, och han hämtade upp oss vid Svågertorp. 11:15 HEMMA! SKÖNT! Emelie var den ende som var hemma. Packade upp, satte mig i soffan helt slut. Sånt här kan ge en magsår! Tina hämtade Ellie och Elvira och gjorde sedan en hederlig söndagsstek med kokt potatis, brunsås och lingonsylt. Elias kom hem från skolan. Familjen var komplett!

Så var det då dags att bege sig hemåt. Allting packat (hoppas man) och förhoppningsvis fungerar flygen som de skall. Det är blåsigt, molnigt och förekommer lite regnskurar i Quebec idag. Är staden ledsen över att VM är över och besökarna åker hem?

Meningen är att vi skall ta flyget från Quebec flygplats 15:20 lokal tid,

för att sedan byta i Montreal. Får se hur det fungerar med bagage och allt, eftersom vi bara har 13-minuter på oss till incheckning efter landning! Förhoppningsvis ses vi hemma!

Så har man då varit med om en historisk händelse. Ett första ishockey-VM någonsin i Kanada, och dessutom under 100-års jubileet av VM. Jag måste bara säga det: Jag hade rätt angående vem som skulle vinna detta årets VM! Visst hade det varit roligare om Kanada hade fått vinna detta historiska VM, även om man tyckte annat efter Sverigematchen häromdagen.

Biljetten man hade var guld värd. På våra biljetter stod det 175$, men trots att det här i Quebec är olagligt att sälja biljetter på ”svarta marknaden”, så skulle man lätt kunna få mellan 500-600$ för biljetten. Frestande, men inte fasiken åker man så här långt för att sedan sälja biljetten!

Kanada spelade bra, men ryssarna spelade faktiskt bättre. Ända skillnaden från min synpunkt, var att kanadensarna hade bättre tur med studsarna och var mer effektiva i sitt skytte och framför mål, i början av matchen i alla fall. Ryssarna gav dock aldrig upp, utan jobbade och slet som vargar. Till och med publiken hördes, annat än mot Sverige. Kanadensarna hördes inte allt för mycket idag. Det var en spännande match och en härlig upplevelse! I sin besvikelse, efter 4-5 målet för ryssarna, fick Tina vår ”läktarväns” kanadensiska flagga som minne.

Han var riktigt besviken! Det var tydligen även Jason Chimera i det kanadensiska laget. Dock var det på de svenska domarna efter deras senaste domslut, vilket renderade i utvisning för Nash, som han var besviken på. Vi har hans utskällning på video! En utvisning som var helt regelrätt, och inget att diskutera om. Dåliga förlorare de där kanadensarna. Efter matchen gick vi ut till våra bekanta Weronica och Tina, slog oss ned på den svenska flaggan en stund, och tog sedan farväl. De hoppades att vi skulle ses nästa år i Schweiz. Kanske, kanske inte. Vem vill följa med? – Min fru vill inte! Är det inte typiskt mammor, att inte kunna vara ifrån sina barn en kortare period. De måste väl också ha chansen att växa upp? 😉

Matchstatistik för alla matcher detta vm:et

Historiska VM-segrare!

Idag spelade Tre Kronor mot Finland!

Vilken match det skulle bli, trodde man. Sverige har ju spelat bättre om man säger så, och finnarna har ju inte precis visat sig från sin starka sida precis. Men finnarna reste sig efter sin läggmatch och spelade riktigt bra i denna match. Sverige å andra sidan var mycket bleka och hade inte mycket att sätta emot. Skottstatistiken visade ändå 16-36 i Sveriges favör. Inte konstigt att deras målvakt fick pris som bäste spelare när Tre Kronor sköt honom rakt i magen gång efter gång. Ledsen blev man, förbannad och uppgiven. För första gången hördes de finska fansen, medan de svenska inte hördes mycket av. Finland vann med hela 4-0 och mer finns inte att säga om denna match.

Dagen började tidigt och man hade höga förväntningar på dagens utfall. Efter frukost tog vi bussen till Shoppingcentrat Laurier. Ett stort shoppingcentra i två byggnader, med vardera tre våningar och totalt 350 affärer. Hittade lite smått och gott att ta med hem, därefter åt vi lite lunch och tog sedan den lokala bussen tillbaka till hotellet. Förberedde oss för matchen och gick sedan till Colisée Pepsi.

Så var man laddad för dagen, klädd i gul Tre Kronor tröja och allt. Hade en dålig känsla i magen och jag tror inte att det var Biff Tartare’n igår. Ryssland mötte Finland i första matchen för dagen, men det var inte mycket med finnarna. Spelarna verkade som om de inte VILLE vinna och deras fans hejade knappt på sina spelare. Det var till och med så att de svenska fansen som satt mitt mellan två samlingar av finnar, fick sätta igång dem. Nä, finnarna hade inte en chans i denna matchen och ryssarna vann helt rätt.

Därefter blev det till att ligga i solen och vänta till Sverige skulle möta Kanada.

Kanadensarna strömmade till, men det såg inte helt fel ut med alla gula tröjor heller. Vilken stämning inne i hallen! Tina och jag började med att sitta på våra egna platser, men som vanligt hade vi endast motståndarfans runt omkring oss, och det skall jag säga, att det är inte lätt att sitta med kanadensare runt om en på hela långsidan! Sverige gjorde bra ifrån sig, trots några tveksamma utvisningar för Tre Kronor. Tyvärr gjorde Kanadensarna 1-0 efter Magnus Johanssons utvisning på crosschecking, men kanadensaren som slog till svensken fick ingenting. Ja, ja, var det så här det skulle vara? Sverige lyckades dock strax innan periodvilan kvittera till 1-1 (med lika många man på banan).

Tina och jag gick bort till våra vänner i klacken till andra perioden, men så besvikna vi blev! Det var endast de (våra vänner alltså) och vi som försökte hålla igång, de andra satt bara och tittade.

Ibland kunde man få med dem på ett ”Heja Sverige”, men det var när Sverige gjort mål! Vilka dj-vla medgångssupportrar! När Wallin gjort 1-2 till Sverige, så visste man vad som skulle komma. En svensk utvisning och kvitteringen var ett faktum! Kanada lyckades sedan ta ledningen med lika många man på plan och Tre Kronor kvitterade sedan i power play. Domaren gjorde ett antal helt regelvidriga domslut, då Tre Kronor fick spela 3-5, med en fyraminuters utvisning. Kanada lyckades ju förstås göra 5-3 i detta läge, och allt hopp verkade gå utför. Tina och jag trivdes inte i ”klacken” som inte hejade, så inför tredje perioden flyttade vi tillbaka till våra platser.

I tredje perioden hade domarna glömt pipan i omklädningsrummet. Sverige lyckades reducera till 5-4 och ett litet hopp tändes igen. De var nära att kvittera ett par gånger, men var alldeles för snälla. Murray lyckades dock få in ett par proppar, liksom Ledin, men det räckte inte. Då det återstod endast en minut av matchen, ställde ALLA kanadensarna sig upp och jublade, dock var de nära att få sätta sig ner tysta igen, eftersom Sverige var nära att kvittera. Tyvärr gick det inte, och Kanada tog sig till final mot Ryssland på söndag. Sverige får spela om bronset mot Finland, men om finnarna spelar lika dåligt som de gjorde idag, så slår vi dem lätt.

Det är inte lätt att vinna en match, när man har två lag på banan man måste vinna över. Dels de i röda tröjor och så förstås de i randiga. Nä, det var nog förutbestämt vem som skulle spela finalmatchen detta året. Tyvärr! Men kanadensarna kommer att bli ledsna, för jag tror fortfarande att ryssarna tar guldet i år, och de kommer att spela ut kanadensarna! Dock kommer jag, trots min motvilja mot kanadensarna, heja på dem i finalen!

Vi gick hem till hotellet, emellanåt med hängande huvuden, emellanåt stolta över svenskarna för att ha tagit sig så här långt. Jag tippade dem femma i årets VM, och det visade sig att de var bättre. Pizza på rummet och lite TV fick avrunda dagen. Sverige tar bronset!

Så, idag hade vi bestämt oss för att åka på sightseeing till vattenfallen, tillsammans med Caroline och Linnea. Vi började med att äta frukost tillsammans på hotellet. Efter en lätt packning och samtal med barnen därhemma, träffades vi nere i receptionen igen 12:30. Guiden Philip hämtade upp oss i bussen, och började genast fråga varifrån vi var och efter det, stod inte hans mun stilla för många sekunder resten av denna resa. Efter ett antal stopp vid olika hotell, började resan med ena handen på ratten och den andra med mikrofonen. Detta blev en resa med mycket fakta, och jag måste säga, att Philip kunde det han pratade om. Allt från nuvarande inhemska industrier, som pappersbruket vi först körde förbi, till de första franska invånarna i området. Vi fick se mycket och höra ännu mera. Stoppställen, där vi gick av och sträckte på benen: Café och chocolaterie på ön Orléans, vattenfallen Montmorency, vilka är 1 ½ ggr högre än Niagarafallen. Vi gjorde även stopp och besök vid kopparmuseet och Sainte Anne Kyrkan. Bilderna får tala för sig själv!

När vi kom tillbaka till hotellet, begav vi oss alla fyra till ett steakhouse i närheten och åt riktig mat. Tina åt ”Steak Boston Cut” och jag åt ”Steak Tartare”. Därefter gick vi tillbaka till hotellet. I morgon vet vi om vi får se ännu en match med Tre Kronor! Heja på, för det skall vi!