Taxin gick mot Quebecs flygplats ”John Lesage” och man var på väg hem. Utcheckningen på hotellet och den obefintliga informationen angående incheckningstid, gjorde att vi var på plats ca: 3-timmar innan planet skulle lyfta. Då blev det tid för två koppar kaffe och lite kortspel. 
Det var väl ända gången vi hade gott om tid idag! Så, nu skulle man få flyga med de berömda propellerplanen Dash-8 och man var faktiskt lite nervös.
Bäst som vi sitter där, kom Håkan Södergren gåendes. (Ni vet, han som var med och sjöng låten ”H O C K E Y”). Han skulle med samma flyg.
Jodå, flygresan började som så många andra flygresor, nämligen försenat 5-minuter, men Tina och jag tyckte att det inte var något problem, för vi hade ändå gott om tid på oss i Montreals ”Trudeau International” flygterminal, eftersom vi blev incheckade ”hela vägen hem”. Flygresan var väl, ja, lite si så där. Har varit med om värre turer! När vi väl var framme, var det bara till att hitta rätt gate, och denna gången behövde vi inte gå igenom ny säkerhetskontroll. När vi visste att vi var på rätt bana, ville Tina handla lite i souvenirbutikerna, men jag tyckte att vi först skulle hitta gaten. Vi hittade den meddetsamma, och eftersom det inte var andra personer i närheten, så frågade vi om vi hade tid till lite shopping. Där fick vi blankt NEJ, och när vi väl kom ombord på planet, Air France Boeing 747, så förstod vi varför. ALLA andra var redan på planet. Ändå tog det nästan en hel timme till, innan vi lyfte. Tina var förtvivlad!
Från Montreal bar det av mot Paris och Charles De Gaulles flygplats. Lååååång resa, som började med att den snart pensionärsredo piloten förmodligen tryckte på fel knapp och stängde av HELA flygplanet. Allt släcktes ned! Jaha, detta började ju bra. Efter en stund kom lamporna igång igen, resten av elektroniken och till slut startades videoskärmarna i sätena framför oss. Dock fungerade de inte för en genomgång av säkerheten ombord, så flygvärdinnorna fick visa för hand ”LIVE” wow! Tina var inte alls imponerad av deras service under resan, eftersom de inte serverade kaffe efter maten, trots den bifogade koppen på brickan. Men som goda svenskar, frågade vi efter kaffe! Nä, de missade mycket under denna resan. Försökte sova lite, eftersom hemkomst till Sverige innebar att man skulle behöva vara vaken ca: 35-timmar i sträck, men det gick inte så bra, så det blev till att titta på en film.
Framme i Paris, bar det av mot gaten till Köpenhamn. Förstår mig inte på denna flygplatsen. Har aldrig varit med om något rörigare! Först åkte vi buss från terminal F till terminal D, och sedan fick vi ändå gå ut och få kollat våra pass, i en kö som tog närapå 1-timme att komma igenom. Väl igenom den, skulle vi hitta rätt gate. Döm om min förvåning, när vi inte fann en enda skärm, eller en enda personal att fråga om vägen. Följde skyltar till gate D2, kom fram till en ankomsthall, som vi turligt nog INTE gick in i, trots att vi frågade en kille som faktiskt jobbade där. Han ville först visa in oss där, men när vi sa att det endast var 5-minuter kvar tills vårt plan skulle lyfta, skakade han på huvudet och sa att det var för sent. För sent!? Glöm det! Då visade han oss en annan väg. Den vägen var låååång! Säkert 1,5-2 km ärligt talat. Genom trappor, rulltrappor, långa gångar och glasdörrar, sprang vi tills vi kom fram till, ja just det, en säkerhetskontroll! Det här är inte sant! OK. Av med grejerna och igenom. Därefter blev det återigen språngmarsch á la cooper test fram till gaten. Med andan i halsen slängdes pass och boardingkorten fram. Då frågar de om vi skall till Köpenhamn. ”Ja tack, väldigt gärna” svarade jag och berättade att vi stått i kö ca: 1-timme i passkontrollen. När vi gick in i planet, Air France Airbus 320, stod flygvärdarna och tog emot. Ännu en fråga ställdes mot oss: ”Har ni sprungit?” Varpå han själv svarade ”Uppenbarligen”! Hur som helst, svettiga, äckliga, med andan i halsen och torrhosta, satt vi ner i våra stolar och inväntade flygturen. Nu gjorde det inte så mycket om det var försenat, eftersom det var sista flyget. Visst skulle det bli försenat, ca: 1-timme, eftersom flygplanet faktiskt väntade på ALLA de 50-personer som, liksom Tina och jag, fastnat i passkontrollen. Det visade sig att det var någon sorts strejk bland personalen i flygterminalen! Planet lyfte och vi var på väg hem. Detta var den värsta resan med flyg jag var med om under vår Kanada resa! Man fick inte plats med benen, utan satt med knäna emot framförvarande säte hela resan. Maten var rent ut sagt äcklig, även kaffet. Det enda som var drickbart, var vattnet. Som tur var, varade resan endast knappt 2-timmar. Skönt att vara i Danmark! Inköpte två biljetter till Malmö via Öresundståget, vilket visade sig vara helt onödigt, eftersom de aldrig blev kollade. (Detsamma hände vid utresan). Ett kort sms till brodern då man stod på perrongen, och han hämtade upp oss vid Svågertorp. 11:15 HEMMA! SKÖNT! Emelie var den ende som var hemma. Packade upp, satte mig i soffan helt slut. Sånt här kan ge en magsår! Tina hämtade Ellie och Elvira och gjorde sedan en hederlig söndagsstek med kokt potatis, brunsås och lingonsylt. Elias kom hem från skolan. Familjen var komplett!
för att sedan byta i Montreal. Får se hur det fungerar med bagage och allt, eftersom vi bara har 13-minuter på oss till incheckning efter landning! Förhoppningsvis ses vi hemma!
