Hockey-VM i Quebec 2008

Var börjar man?

Flygresan

Resan fram och tillbaka var ju inte precis det mest komfortabla. Ticket, där vi beställde flygbiljetterna, har nog inte tänkt igenom den här planeringen riktigt noga, då det gäller tid mellan flygbytena. Jag skulle mycket hellre ha suttit 1-2 timmar i flygterminalen och väntat på nästa flyg, i stället för att springa mellan de olika flygen. Air France är ju ett flygbolag som jag aldrig, (om jag kan undvika det), skall flyga med igen! Ingenting fungerade på planen, varken service, stolarna, eller de tekniska attiraljer de så gärna skyltar med. (Egen TV-skärm med olika filmer, spel och underhållning, och Internetuppkoppling i varje stol). Maten var ju vad man kan förvänta sig av flygplansmat. Air Canada,….Ja de är ju kanadensare! Vad mer skall man säga om det?

Quebec

När vi kom fram till Quebec, hade vi efter viss insideinformation en uppfattning om hur det skulle komma att bli i denna stad. I början blev vi riktigt besvikna! Det hade sagts att det var en underbart vacker stad, med fina gågator och shoppingstråk. Vår resa till Quebec från Montreal, gick som bekant med buss. En tur som tog tre timmar. Under de tre timmarna såg vi mycket längs vägen, och INGET av det var vackert. Industribyggnader, gråa, fula och skitiga överallt. Floden var på väg att svämma över de misskötta vägarna, genom all den smältande snön. Quebec hade denna vinter haft ca: 4-5 meter snönedfall, och hade just nu stora problem med översvämningar! När Tina och jag, efter incheckning på hotellet, tog en tur runt de närmaste kvarteren, för att se oss omkring lite, blev vi inte imponerade. Vårt hotell låg ganska långt ner i staden. Quebec är en stad med oändliga höjdskillnader! Vi trodde att vi hamnat i slummen! Jo faktiskt, men det var väl inte riktigt så. Poliser såg man överallt. Som tur var, upptäckte vi en ny sida av staden, då vi vandrade uppåt och kom in i det gamla Quebec, ”Vieux Quebec”. Där var det underbart att gå omkring och titta på alla gamla byggnader, statyer, restauranger, butiker och folk. Ytterligare lite uppåt i staden fann vi en stor fin gata ”Grande Allée”, där det fanns ytterligare hotell, restauranger, caféer och parker. Nu började vi förstå varför vi fått höra att det skulle vara vackert här! Folket i Quebec är Quebec-bor! De är INTE kanadensare! Jo, när det gäller ishockey på VM nivå och man var i finalen, då blev man helt plötsligt kanadensare! Språket var förstås franska, och fast att jag hade klarat mig på det jag kommer ihåg från skolan, så pratade jag uteslutande engelska bara på djävulskap! Är man ett tvåspråkigt land, får man väl lära sig båda? Eller? Visst, en och annan fras på franska slant ju ur en emellanåt, (som när Tina sa: Merci i stället för Bonjour! Hi, hi!) Sedan har vi det här med bilisterna. Ja, hu! Finns det regler i trafiken? Rött ljus, stoppskyltar, vad är det? Det fanns inte en enda bilist som stannade vid stoppskyltarna, man bara bromsade in för att se att det inte var någon annan som kom. Skulle det nu vara så att någon annan också var på väg mot korsningen, så gasade man på för att komma före dem! Här gällde det hela tiden att komma fram först, även om det visade sig att man måste tränga sig emellan två bilar för att komma fram! I övrigt var det ett land för bilister. Det fanns inte mycket utrymme för gångtrafikanterna. Tina och jag lyckades dock hitta en trevlig väg till arenan, där alla matcher spelades. Den gick längs St. Lawrence floden, och det tog ca: 30-minuter att gå den vägen. Fastän det var så vackert i parken och i gamla Quebec, är det ingen stad som imponerar på mig. (Haur du sitt Malmöe, haur du sitt vaarden!) Faktum kvarstår, att Malmö faktiskt är en mycket trevligare stad!

Ishockey-VM

Vilken fest! Landslagsmatcher har man ju varit på förut, men det här tog priset. Av alla de 30-matcher vi hade biljetter till, såg vi 27. Vi skippade som sagt nedflyttningsmatcherna mellan Italien-Frankrike. Det var en upplevelse att få delta i detta 100-års jubileum. Vi träffade nya vänner, från olika länder och förstod att många av dem träffats vid tidigare VM. Tjecker, finnar, danskar, svenskar, schweizare, ja många kände igen varandra. Detta var en upplevelse som man hoppas få uppleva igen! Dock behöver man kanske inte se lika många matcher som vi gjorde! Det roligaste med det hela, var ändå när vi, de svenska supportrarna, kunde stå tillsammans i en hejarklack, och heja fram vårt Tre Kronor! Arrangörerna var vid vissa matcher väldigt noga med att man satt på sina egna platser. Absolut bästa matchen i hejarklacken, var den mellan Sverige-Danmark! Fy för vad roligt. Även efteråt var det den bästa upplevelsen, då danskar och svenskar samlades i fan-fest byggnaden för att tillsammans festa och ha skoj! Sedan kan man ju bara hoppas att de svenska spelarna skulle kunna ta efter de danska vid vissa tillfällen. Det var oerhört trevligt när de danska spelarna kom och minglade med de danska supportrarna, efter deras sista gruppspelsmatch. Det hela skedde helt öppet, utanför arenan i en väldigt avslappnad atmosfär.

Många av lagen som var med i år, imponerade på mig resultatmässigt. Jag trodde att de skulle få storstryk i vissa matcher, men det visade sig att de bjöd gott motstånd, och faktiskt var på väg att vinna vissa av dessa matcher. Det skall bli kul att följa dem i nästa VM.

Familjen

Visst var det jobbigt att vara borta från barnen och resten av familjen under dessa 21-dagar, men att installera ”SKYPE” på den bärbara datorn vi tog med oss, skulle visa sig vara det bästa vi gjort inför denna resan! Det var bra att kunna få prata med barnen och samtidigt se dem på skärmen. Detta alldeles gratis från andra sidan jorden, (Nästan i alla fall). Dessutom hade vi andra familjemedlemmar som ställde upp och hjälpte dem under tiden vi var iväg, vilket är oprisbart! 21-dagar går fort när man är borta, men ändå såg man förändringar i både uppförande och längd på vissa av barnen.

Sammanfattning

Det här är något jag kan tänka mig göra igen. En väldigt trevlig upplevelse. Jag är i det stora hela nöjd med hur det föll ut, fast visst kunde Tre Kronor fått vinna. Då hade det bara varit grädde på moset. Fattar inte att Tina och jag stod ut med varandra i tre veckor, så nära varje dag, utan att vi gick varandra på nerverna. Planerar redan för att se några av matcherna, antingen i Bern 2009, eller Berlin 2010. Sverige och Stockholm/Malmö fick år 2013. Förmodar att det blir Hyllie arena, och då skall Larsen’s köpa biljetter!

Toaletterna: både på isbanan och på de stora köpcentren kan man gå på toa utan att det känns vidrigt, de skurar och städar dessa ca 8 gånger om dagen. Man kan även kontrollera om det har hoppats över en gång på ett schema som hänger vid dörren.

Poliser: här finns det gott om poliser, man fyller varje öppning in till platserna i arenan med en polis, plus att du kan se en massa polisbilar ute i trafiken, då brukar vi inte se endast en polis bil utan flera. Polisuniformen ser lite olika ut, det beror nog på vilket humör polisen är på då den börjar sitt pass. Några poliser har gröna militär byxor medan andra har ljusa militär byxor, sedan har vi sett de som bär vanliga jeans och sedan var det faktiskt en som hade ett par svarta bomullsbyxor. Alla bär dom pistol och alla har de samma skjorta och väst på överkroppen.

Canadensare pyttsan: Två språkigt land. De som bor i Quebec kallar sig bara Canadensare när det är sådana här stora evenemang. Vi kom in på MC Donalds och där står välkommen på både franska och engelska men tji fick vi, den unga tjejen som tog vår beställning kunde inte ett jutta engelska. Jag kan tycka det är konstigt att man inte lär sig engelska i skolan här precis som vi gör i Sverige.

Vägarna: Ja hade vi i Sverige haft det underlag på vägarna som dom har här hade man stängt vägen. På motorvägen finns det flera hål och gropar och man ser inte ens någonstans att man försöker laga dessa. Phillip som tog oss på rundturen menade på att det var tjälen i marken på vintrarna som gjorde vägarna så dåliga. Vi har också tjäle i marken och man kan se att vi sköter om våra vägar efter våra stränga vintrar.

Tänkte att jag skulle beskriva lite hur det är här. Hotellrummet är då ett stort rum med en stor säng. Badrum med bubbelbadkar och dusch, inget handikapp vänligt ställe precis. Restaurangen har öppet till 22,00 så att sitta i baren på kvällen när man kommit hem finns inte. Vägen till arenan, har vi efter många diskussioner nu funnit den närmsta. Det tar ca 40 minuter att gå och man går längst floden Saint Charles. På vägen dit kan man fortfarande se spår av snö. Det ligger snö drivor lite var stans och de är inte små precis.

Vi har även kommit fram till att man i Canada hatar att motionera. Man kan se någon enstaka hundägare med sina hundar och en och annan löpare men det är sällan du ser att någon är ute och promenerar bara för att det promeneras skall.

Att promenera till det stora köpcentrumet tar ca en kvart (från arenan) här finns det småaffärer. Detta ställe är tre gånger större än Jägersro centrum, så man måste vara försiktig så man inte går vilse.

Maten: Ja vad skall vi säga om den? Fet, fet, fet, mat kan man köpa överallt. När vi hittade det stora köpcentrat blev jag jätteglad men tji fick jag, vad hade man att välja emellan jo Subway sandwitch, hamburgare, kinamat (nudlar med räkor), vietnamesisk snabbmat och förlåt jag glömde munkar och muffins. Ja så både jag och Jörgen är glada för att kunna få motionen fram och tillbaka från arenan.

Hua Ha

Då har man vaknat som vanligt kl 03:14 och svensk tid blir detta 9:14 på morgonen.

Man ligger och lyssnar på Jörgens (tysta) andetag eller vad det är, man är rädd att grannarna bredvid skall knacka på väggen.

Vid 8 tiden gick vi ner och åt frukost. Nu börjar servitörerna att känna igen oss så nu vet dom om vad vi skall välja (amerikansk buffé) såklart.

Väl uppe på rummet väntade vi länge på att barnen på Bygärdesvägen skulle komma hem och ringa upp och när klockan slog 09,48 kom tonen i datorn.

Vi fick nu pratat med alla 4 och det var helt underbart.

Min lilla minsta tjej ropade plötsligt…… titta jag har en lös tand.

Några tårar föll på min kind. Nu börjar hon också bli stor.

När vi sedan var färdiga på hotellet promenerade vi till det stora köpcentrumet som ligger precis sidan om hockeyarenan.

Här gick vi in på Sears och jag ljuger inte då jag säger att Eko-hallen har tio gånger så snyggare kläder, nu förstå man varför Quebecbor är klädda som dom är.

Vi traskade vidare på detta stora köpcentrum och köpte lite grejor och sedan….. mitt framför mig……..1 Dollars affären…….WOW allt i affären…. 1 dollar…. rena drömmen.

När vi sedan vandrat runt i ca 2 timmar tog vi oss till arenan för att titta på Schweiz-Vitryssland. Den matchen var så seg så både jag och Jörgen höll på att somna.

Efter matchen tog vi oss in till supportertältet för att se på Norge – Finland på storbilds TV:n.

När vi gick in såg vi att Mats Näslund skulle komma för att skriva autografer.

Vi satte oss vid ett av borden och tittade på hockeymatchen och tänkte inte mer på Näslund.

Men efter att personal varit uppe på scenen för att annonsera att Mats Näslund skrev autografer efter tredje gången, gick jag in till honom, och tro det eller ej men han kände igen mig.

Nu när Sundin inte är med tog jag bild på honom i Hall Of fame rummet.

När vi var nere och åt frukost visade en av de danska supportrarna upp en morgon tidning för sina kompisar…….Jag blev nyfiken och hämtade en för att läsa……..Det visade sig att han var med på bild och man hade skrivit (med Tinas översättning från franska till svenska)…….att även om danskarna förlorade höll dom humöret uppe och festade som dom vunnit storvinsten.
Nu har även Canadickerna förstått vilka ROLIGANER danskarna är.

Ha…. med tre veckors vilande, innan vi åkte, har nu Jörgen och jag gått och gått och gått. Men smarta Tina tog inga bra skor med…..Jag trodde att dom jag hade med skulle funka men tji fick jag……..När vi nu kom till detta enorma köpcentra i dag började vi leta efter skor och voila här hittade vi ett par till mig…….Och GUD vad skönt det var med ett par ordentliga skor…….. Nu kan man gå ännu mer.